Suck igen.
Tro mig.
Det pågår allt i hela världen.
Vi cyklar fram genom Köpenhamns gator i solljus. Vi dricker något som skall vara exklusivt kaffe
på flashiga cafen. Vi tillbringar tid inom oss i djupa vrår. Vi kärar ner oss och gråter i ensamhet. Känner frustration över livet, över allt vi vill lära oss men inte kan. Tycker chefen är jobbig ibland.
Jag förstår inte hur allting får plats i världen. I mig. I oss. Det är vidunderligt underbart svårt. Hey, en del av oss drömmer stora konstnärstankar om det vackra sönddriga andra tycker det känns tomt när hallmattan åkte ut.
All addictions is nothing but tension, and that you in someway try to take the tension away.
Det är glädje i tårar och precis vad det handlar om. Det är "fuck you! "och glädjedans.
Det får plats i mig men inte i futtiga ord och tangentknapp. Om jag kunde skriva skulle jag, men det kan jag inte.
Jag kan bara lyssna till ljudet av duvornas vingslag när jag svänger in på gårdsplanen och önska någon kunde
höra vad jag hör.
End of blogg för en tid alltså. Ord är för konkreta för mitt sinnelag.
